Bakgrund: Gitarrist i ett känt Nintendo-coverband

Publicerat: 3 april, 2007 i Uncategorized

Låt mig först presentera mig. Jag heter Spike, är kvinna, 29 år och bosatt i Stockholmsområdet. Så långt allt normalt. När jag var 13 började jag arrangera Nintendolåtar för piano. Tio år senare hade jag startat upp ett Nintendo-hårdrocksband som jag döpt till Play Check. Här börjar det knäppa. Nästan omgående efter att vi släppt vår första demo skrevs en fruktansvärt bra recension av en av våra låtar på tvspelscover-sajten Chipper’s Paradise, någon tipsade sajten Penny Arcade om artikeln och vips så hade vi sextusen besökare på vår hemsida – på en enda dag. Fanmailen rasslade in, folk blev smått hysteriska och hundratals brev med dollarsedlar från folk i USA som ville beställa vår skiva började ramla ner i min brevlåda. De ville ha våra autografer och signerade foton. En del ritade till och med teckningar av oss i bandet och skickade. Vi blev omskrivna i såväl DN som USA:s största tvspelstidning och spelade och intervjuade i radio flera gånger. Det var helt underbart! Vi var rockstjärnor! Nästan…

Tyvärr dröjde vårt andra skivsläpp. Fyra år närmare bestämt. Det var mycket frustrerande. Men under tiden startade jag upp en egen spelcoversajt tillsammans med en kille från Illinois – Willard. Det var han som tipsade mig om PowerCon, en årlig festival som går ut på spel och musik. Nintendorockband lirar tvspelscovers hela kvällarna, diskussionspaneler om spel hålls, galna fans sjunger Nintendo-acappella tillsammans eller bara festar. Det lät alldeles jättenördigt. Och alldeles, alldeles underbart!

En dag då jag chattade med Willard på IRC, sa han:

– Du borde snacka med Aidan, han som håller i PowerCon. Han har precis börjat gå med vinst. Han kanske kan betala era flygbiljetter så att Play Check kan spela live! Eller vad fan, skit samma, kom till PowerCon ändå! Jag vill jättegärna träffa dig och vi kan festa och bara ha kul. Jag lovar, du kommer att älska det.

Jag åkte aldrig till PowerCon det året, men jag såg bilder. Folk såg helt fruktansvärt töntiga ut: säckiga, gamla tröjor, för stora glasögon, flottigt hår och ett fånigt flin på läpparna. Visst var det charmigt men skulle jag verkligen passa in där? Jag var skeptisk. Jag väntade ett år till, men bestämde mig för att inte åka då heller. Det var för krångligt och för dyrt. Några månader senare kom det sig dock att jag stack till USA i alla fall. Det som hände var egentligen en ren tillfällighet…

Fortsättning följer.

Notera: Samtliga namn på personer, band, sajter (utom Penny Arcade!) och events har fingerats för att förhindra sökbarhet på Internet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s