Arkiv för maj, 2007

Lösenordsskyddad: Framtiden

Publicerat: 10 maj, 2007 i Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Jag försökte ha ett öppet sinne men till slut insåg jag att det stora landet i väst var precis exakt som jag trott att det skulle vara.

* De är helt fixerade vid snabbmat. Det är verkligen favoritsamtalsämnet. Man frågar varandra om den och den hamburgerkedjan finns på östkusten, betygsätter pommes frites och tar bilder på varandra utanför restaurangerna. Krogar ses som fantastiska sevärdheter!

Även skämten handlar om skräpmat och är många gånger obegripliga. De kunde peka på en reklamaffisch för salsa och vråla: ”Explosion of flavor, hahahaha!” eller garva åt löjliga(?) namn på kedjor: ”Taco John! That’s hilarious!” Ursäkta?

* En ny stat betyder nya läskedrycker och märken på chips. Får man inte tag på en viss läsk blir man ledsen och kinkig.

* Folk är väldigt oallmänbildande. Jag fick frågan om jag kom från Schweiz fyra, fem gånger och en man i 40-årsåldern frågade vad vi pratade för språk i Sverige. Andra liknande frågor jag fick finns i de tidigare inläggen. De förknippar Sverige med Swedish Fish (segt fiskgodis), Swedish Massage (vill jag veta vad det är?) och Swedish Chef (killen i Mupparna).

* Det finns varningsskyltar överallt. Den vanligaste är ”Caution: Wet floor” som man ser lite varstans. Golvet är väldigt sällan blött men halkar nån så kan innehavaren bli stämd. En gång såg jag ett litet barn snubbla över en varningsskylt. Jag föreslog då att det skulle finnas varningsskyltar för varningsskyltar men det var ingen som fattade det skämtet.

* Alla har varit med om minst tre bilolyckor. Man tar körkort när man är 15 – det kostar så gott som inget – och sen kör man så det ryker och hoppas på det bästa.

Jag har också lärt mig att:

* Ingen har en fungerande klocka.

* Man kan jobba som PlayStation-reparatör och ändå äga ett hus hyfsat nära en storstad.

* Man kan ge någon en komplimang för dennes tröja utanför ett dass på en bensinmack – utan att vara full.

* När man spelar tvspel skruvar man upp volymen tills man får tinnitus. Det spelar ingen roll om det är vedervärdigt blipp-blopp ala Atari 2600.

* Alla har glasögon. För stora glasögon.

* Allas framrutor på bilen är trasiga.

Jag älskar landet. Och saknar det redan som fan.

(Sista inlägget för den här gången kommer imorgon!)

Tillbaka i chatt-träsket

Publicerat: 8 maj, 2007 i Uncategorized

Min stackars kropp! Förkylning och jetlag. Ingen höjdare.

Jag insåg att jag inte gjort av med mer än de 105 dollar jag tagit med mig (om man inte räknar med läkarbesöket förstås) samt de pengar jag tagit emot av folk där borta. Alltihop var kontanter jag fått skickade till mig i kuvert för demoorders eller för skivor jag sålt direkt på plats. Det var ju egentligen helt otroligt. Vi måste som sagt ha ätit väldigt lite. Och sålt skivor väldigt dyrt.

Jag satt återigen framför datorn och pratade med folk på ICQ och IRC som om jag aldrig gjort annat. Aidan var ledsen för att vi inte kunnat säga hej då ordentligt. Han hade i alla fall hittat glasögonen efter att ha städat rummet i två dagar. Jag frågade var de låg. ”Under lots of stuff,” blev svaret.

Willard berättade att han varit i Kalifornien på sitt spring break. Han hade bott hos två vänner som aldrig frågade om han ville ha någon mat eller vad han ville göra, som segade i timmar innan de framåt eftermiddagen äntligen körde till nån snabbmatsrestaurang för att plocka upp lite mat vilket tog ungefär två timmar med bil. Efter några dagar var han helt förstörd. Jag förklarade att ”eeeh, så där har jag haft det i fyra veckor!”

Aidan hade också lagt upp en sorts blogg på nätet om resan. När jag läste hans version kunde jag knappt tro att vi varit med om samma sak. Hans dagbok fokuserade på vilka snabbmatsställen vi besökt, vilka spel vi testat och vilka chiptunes han jobbat med hos vem. Incidenten med skabbkatten i diskstället hade han kommenterat med orden ”cute overload”.

(Observera att inte ens detta är sista inlägget! Hah.)

 

Det näsdrypande avskedet

Publicerat: 7 maj, 2007 i Uncategorized

Det hade blivit dags för mig att åka hem men först hade Amerika en sista överraskning och avskedspresent åt mig – en brakförkylning. Jag blir så gott som aldrig sjuk på hemmaplan men här hade jag blivit risig hela tre gånger! Mitt immunförsvar var antagligen kört i botten på grund av sömnbrist och den unkna maten.

Vi försov oss och fick lite bråttom till flygplatsen. Tur att jag hann säga adjö till Golem innan jag stack. Vi tittade på varandra och klappade oss båda på bröstet i ömsesidig förståelse. Han blåste upp sig, ställde sig på tå och spände ögonen i mig.

– You’re gonna come to PowerCon next year, or else…

– Or else you’ll kill me with your shorts…?

– No-no-no-no-no, only Aidan gets the shorts. You… you will just be punched in the face!

Han brast ut i sitt höga, smittsamma tjejgarv som jag hört så många gånger förr. Det kändes ofattbart att jag om några timmar skulle vara på andra sidan jorden medan dessa människor skulle vara kvar här som om ingenting hänt. Jag hade en klump i halsen och samtidigt var jag så jävla tacksam att jag fått lära känna dem.

Aidan å andra sidan verkade mest ledsen över att jag aldrig fick tillfälle att testa Bruegger’s Bagels.

Vårt farväl på flygplatsen var lika knasigt som vistelsen hittills hade varit. Förkylningen hade gjort mig helt omtöcknad och min hjärna fungerade inte normalt. Aidan hjälpte mig med incheckningen och ställde mig sen i kön till tullen.

– Stå kvar här så ska jag gå och köpa huvudvärkstabletter åt dig!

Men har man väl ställt sig i den kön så måste man avancera när vakterna säger till. När han kom tillbaka hade jag redan gått till gaten och vi fick aldrig säga adjö. Kanske var det lika bra. Jag hade med största säkerhet börjat storgrina och det hade varit sentimentalt, känts pinsamt och inte alls passat min image.

(Obs! Detta är ej sista inlägget.)

 

En svensk mupp

Publicerat: 6 maj, 2007 i Uncategorized

Efter att ha ätit snabbmat i nästan fyra veckor tålde jag knappt att se en hamburgare. Jag mådde illa bara av att tänka på mat med bröd i. Förresten är uttrycket ”sandwich” inte alls översättningsbart med ”macka”. Nej, sandwich är inget annat än en förklädd hamburgare! Det var dags att lära upp folket lite.

– Idag ska jag laga mat! Ta mig till affären!

Jag gav inte Aidan något val. När han inte lyckades få tag på någon som kunde köra oss insisterade jag på att vi skulle promenera. Det är faktiskt inte helt sant att alla jänkare avskyr att traska. De använder gärna apostlahästarna och jag hörde flera gånger folk som sa att det var trevligt att gå. Det är bara det att det är så långa avstånd till allting. Till affären kunde man i alla fall ta sig på 20 minuter till fots vilket väl får anses acceptabelt. Maten vi köpte var nästan dyrare än om vi skulle ha köpt samma sak i Sverige. Kanske är det därför de äter så mycket snabbmat – det är helt enkelt grymt billigt. Sambal oelek visste de inte vad det var. Vi fick köpa det på en Asian store.

Jag lagade kyckling med sambal, curry och garam masala i creme fraiche med cous-cous till. Eftersom Aidan inte äter grönsaker över huvud taget (”vadå, det finns ju vitaminvatten!”) var det lite knepigt, men det gick och blev mycket uppskattat. Att en svensk tjej stod och lagade mat i deras kök tyckte de var så lustigt att de var tvungna att föreviga det med en filmkamera. De ville att jag skulle sjunga ”bork bork bork” och mumla obegripligt precis som svenska kocken i Mupparna.

Inne på toaletten var det dock ingen som lagat mat på ett tag. Första dagarna hade jag nämligen sett en liten hink med matrester och bestick i därinne. Men det låg två teskedar i handfatet som jag var tvungen att spotta på när jag borstade tänderna. I bakgrunden hördes Golems flickväns ljudliga stönande från rummet intill där hon roade sig i sänghalmen – med Jonathan.

 

Nördarnas riksförbund

Publicerat: 5 maj, 2007 i Uncategorized

Så kom det sig att jag fick vara med när tvspelsklubben på Charlottesvilles college hade speldag. Trots att Aidan aldrig gått på det colleget brukar han låna ut spel, konsoller och projektorer samt hjälpa till om det uppstår tekniska problem. Det är dessutom ett ypperligt tillfälle för honom att göra lite reklam för PowerCon.

Speldagen var redan i full gång när vi anlände till det stora åhörarrum där tvspelsklubben befann sig. Där var säkert ett 40-tal människor, alla såg ungefär likadana ut. Rufsigt hår, alltför stora glasögon, säckiga t-shirtar med tvspelstryck och blå, illasittande jeans. Kort sagt exakt som den fördomsfulla föreställning man har av nördar. Det luktade djurpark och mullrade från karategubbarna, gitarrerna och bilarna i de olika spelen så att man nästan fick ont i öronen. På ett bord intill väggen låg öppna påsar med kringlor och chips och Red Bull delades ut gratis. Jag log så att ansiktet nästan gick av på mitten. Det är så roligt att se folk som typ aldrig har sett sig i spegeln och som inte skäms ett dugg över att de är helt fixerade vid spel. Det enda som räknas är att ha jävligt kul och träffa likasinnade. Jag kan inte direkt säga att jag identifierar mig med den livsstilen men jag tycker det är charmigt och ja, det är liksom livsbejakande om jag får använda ett så starkt uttryck. Bara en sån sak som att få träffa en kvinnlig PacMan-virtuos är exotiskt på något underligt vis.

Det syntes nog lång väg att jag var en outsider där jag stod i röd punkkjol och boots, sminkad och med tre nitarmband på höger arm. Jag fick massor av blickar från unga pojkar och en av dem kom fram till mig. Han var väldigt flörtig och frågade om jag var bra på Guitar Hero. Mjoo, ganska bra var jag väl men inte ”nörd-bra”. Några minuter senare hade han lyckats övertala mig att vara med i en Guitar Hero 2-turnering, men jag åkte förstås ut i första omgången.

Flera av deltagarna på speldagen nickade igenkännande när vi nämnde att jag var med i Play Check. Det var ganska häftigt eftersom de här människorna bara är allmänna spelfantaster, de har inte just musiken som specialintresse.

När tillställningen var över tog Aidan tre stora lådor med spelprylar och staplade dem på varandra. Jag kunde inte ens rubba dem, men han bara lyfte dem som ingenting, fick upp dem på axeln och bar iväg dem till en polares bil. Kom inte och säg att tvspel är fysiskt försummande!

studentaffisch

På insidan av tjejtoan satt denna sexualupplysningsaffisch med ett sorts test. För att kunna läsa vad det står, klicka här för förstoring. Kolla om du också har blivit en full kondomguru! Hahaha.

 


Sista chocken

Publicerat: 4 maj, 2007 i Uncategorized

Vår roadtrip var över och det kändes nästan lite vemodigt tyckte jag. Men Golem var glad i hågen. Nu skulle han äntligen få komma hem och det bästa av allt – han skulle slippa köra bil. På vägen stannade vi till vid hans föräldrahem för att hämta ett Nintendo. I hans enormt stökiga rum (jag hade börjat vänja mig vid det här laget) stod den kära spelmaskinen dock inte att finna. Han plockade upp en gammal keps och satte den på huvudet.

– Tänk, jag har åkt över 7000 miles för att hämta den här mössan! 7000 miles och det här är resultatet.

Resten av färden fick vi stå ut med hans mobilprat. Han kunde knappt tro det själv men han hade en flickvän nu, någonting han aldrig trott att han skulle få. Eller fast egentligen var hon ju inte riktigt hans flickvän, för när han hade sagt att han skulle åka ut på resa och skämtat om att hon kunde gå och sätta på Jonathan så hade hon gjort det. Men hela den här förhållandegrejen var ändå inget för honom. Vi tvingades lyssna på intima detaljer kring deras sexliv i säkert trekvart. Jag lutade mig fram mot Aidan och viskade:

– TMI!

(För er som inte vet betyder det Too Much Information på Internetspråk.)

Så var vi tillbaka i Charlottesville och tvspelsnördkollektivet. Nu skulle det bli skönt att äntligen få ta igen sig efter tre intensiva veckor på vägarna. Jag klev in i Aidans rum och såg det genom nya ögon. Fortfarande ingenstans att ställa resväskan och datorernas sus omslöt mig återigen med en nästan klaustrofobisk kraft. Men var och varannan person hade det ju så och därför tyckte jag inte det var konstigt längre. Aidan däremot såg tydligen stor skillnad och påstod att rummet inte var sig ett dugg likt.

– Vem fan har varit här inne? Vad i helvete har de gjort??? Jag kan ju inte hitta nånting längre! De har vänt upp och ner på hela rummet! Alla min Bawls är uppdruckna!

Han la sig i sängen och sträckte sig mot kylskåpet som stod under datorbordet.

– All min alkohol är borta!

En lampa var trasig, vissa DVD:er var försvunna, det hade tillkommit konstiga klistermärken på en monitor och godis- och chipspåsar låg tömda på golvet. I stegen på våningssängen hängde ett par handklovar.

– Jaha, det här var ju trevligt. Någon har tydligen haft passionerat sex i min säng – med mina sports cuffs!

Jonathan kom in och berättade vilka det var som varit inne i rummet och ställt till det. Flera namn räknades upp; ingen av dessa bodde i kollektivet. Han pekade på en hög med saker.

– Det där hände när Cassie (en tjej som vägde ungefär ett ton) rullade ner för sängen.

Aidan gick ner för trappan och ställde sig i allrummet där alla boende befann sig och meddelade:

– The open door policy of my room is now closed! Plus, anything eatable in there will be poisonous from now on!

Vilket hot… Men skadan var ju redan skedd. Någon som hört talas om lås?

Det värsta av allt var att mina glasögon, som jag glömt kvar i rummet före roadtripen, var borta. Mina Donna Karan som var de enda glajer som suttit snyggt på mig. Vi letade som galningar efter dem. Jonathan låg i sängen med hela armen under skrivbordet och röjde bland tomflaskor, nudelpaket, gamla datormöss och kvitton. Han slog i huvudet och axlarna gång på gång och svor. Jag rotade bakom tv:n, mellan datorer och kartonger. Det var lika ansträngande som ett gympapass. Två stora sopsäckar fylldes med skräp.

Men inga glasögon.

(Obs! Denna blogg fortsätter att chocka några dagar till. Stay tuned.)

Aidans rum. Ser ni den där datorskärmen under översängen till höger? Och den där personen som ligger i undersängen? Det var standardställningen för att kunna arbeta vid den datorn. Till vänster ser ni Wiimoten i människostorlek som Aidan var utklädd till på en animeconvention.

Aidans stökiga rum

 

Rummet från en annan vy. Jag är faktiskt impad av mig själv att jag lyckades ställa mig så att jag kunde ta ett kort.
Aidans stökiga rum

De här backarna (som tycks vara fyllda med enbart Nintendo-stuff) täcker ett helt fönster. Mörkt var det här!

Aidans stökiga rum