Arkiv för december, 2007

Good riddance!

Publicerat: 27 december, 2007 i Uncategorized

Nu sticker jag till USA! Jag kommer inte tillbaka förrän den 24:e januari så först då kommer ni kunna läsa om vad jag haft för mig.
So long, suckers! 😉

Annonser

Rockstjärna light

Publicerat: 12 december, 2007 i Uncategorized

Jag minns när jag var tonåring och läste musiktidningar. Man undrade över alla klyschor som haglade i intervjuerna. Hur kunde det vara så att musiker alltid tyckte att senaste plattan var den bästa? Och varför var de så hemliga och diplomatiska angående vissa saker? Nu vet jag. Även om jag inte är en ”riktig” rockstjärna så har jag kommit att förstå många av de fenomen som uppstår kring kända band.

Jag vet hur det känns när:

* Folk tjatar om ”den där hitlåten” och om att ”första plattan var bäst”. Hur förbannad det gör en och hur man hatar sina, enligt sig själv, trångsynta fans för att de inte kan gilla de nya låtarna lika bra.

* Yngre gitarrister köper samma sorts plektrum, gitarrsträngar och förstärkare som jag. Då kan jag känna att: ”Nej, lita inte på mig! Det är inte säkert att jag har koll!”

* Folk inte tror på en när man säger att man är med i bandet. Man tänker: ”Hallå, coola är vi faktiskt inte att jag skulle låtsas en sån sak!” (Detta har framförallt hänt vår sångare.)

* Fans blir ”kära” fast de inte känner en. En kille skrev: ”Men en kvinna som Spike behöver jag varken öl eller någonting annat. Bara jag tittar på henne blir jag yr, hög och lycklig på alla möjliga sätt.” Lite creepy, ja…

* Man oroar sig för att fansen skulle bli besvikna på en om de visste vem man egentligen var. Hörde om en reporter som blev fett besviken efter att ha intervjuat Dave Murray och upptäckt att denne hade ticks. Själv är jag rädd att bli sedd som värsta tråkmånsen om det kommer ut att mina övriga intressen är: börsen/aktier, krukväxter, sköldpaddor, snooker, drinkar och mat samt att jag avskyr hög musik.

* Folk blir avundsjuka och därefter elaka. När de inte kan se det ur perspektivet ”ett band som bara vill ha kul” utan istället måste se det som ”ÄR de verkligen så himla bra?” och försöker hitta en massa fel det första de gör.

* Att känna sig som en bluff. Häromdagen hade jag en diskussion med en ung man som berättade för mig att jag var en av hans fyra största gitarrhjältar. En av de andra var Jeff Loomis. Då bara vet man ju att det kommer en dag när han vaknar upp och inser att skillnaden är lika stor som mellan Hanna Ljungberg och Zlatan. Den dagen vill jag vara långt borta, hehe.

Sammanfattningsvis: Man är innerst inne en mupp men försöker dölja det till varje pris. Det går igenom i det mesta.