Arkiv för februari, 2008

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Räddad av ett rockband

Publicerat: 28 februari, 2008 i Uncategorized

PowerCon – Dag 3, del 2

Jag stötte ihop med greken igen. Han började jiddra något om att mänskligheten om tio år skulle gå in i en ny era där tv-spel blev en ny religion och där Internetcommunities skulle rädda oss från krig. Helt obegripligt.

Flera gånger såg jag också en blind kille gå omkring. Vad han gjorde på en tv-spelsconvention vet jag inte, men på något sätt var det coolt.

På kvällen drog de första konserterna igång. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett tv-spelsmusik spelas live så det var en upplevelse. Nu träffade jag också på min gamla nätpolare, kanadensiskan Blackfox, för första gången. Hon talade med en tydlig, fransk accent och överanvände frasen ”at some point”. Jag insåg att hon passade perfekt in på PowerCon. Imponerad och hög av glädje hoppade hon upp och ner hela tiden, slog ihop händerna och skrek ”woooooyay!” Hon var i sjunde himlen och jag var avundsjuk.

Men så kom det sig att jag stod utanför konsertrummet i väntan på nästa set och fick se en kille med sydamerikanskt utseende jag tyckte mig känna igen. Var det inte trummisen i Superscope? Vi har skrivit max två, tre mail till varandra under årens lopp men vi har alltid varit stora beundrare av den andres band. Jag chansade och gick fram till honom.

– Superscope? I’m Spike from Play Check!

Av någon anledning fick jag för mig att han såg på mig som sin barndomshjälte, ungefär som stora virtuoser inom rocken även i vuxen ålder kan tycka att Kiss är magiska.

– Aaaaah, cool! So are you guys performing here this year?

– No, I’m a ”player”! Teeheeee.

Jag pekade nervöst på mitt badge och himlade med ögonen. Han skrattade artigt och gick sedan sin väg. Men så vände han tillbaka och kom springande mot mig igen. Han frågade om jag ville dra till TGI Friday’s med honom och resten av bandet och käka middag. Hur skulle jag kunna tacka nej? Jag var vrålhungrig och ensam. I ilfart kutade jag upp till rummet för att hämta min mössa.

(Vilken cliffhanger va? Fortsättning följer i morgon. Psst, det blir bättre!)

Mina enda vänner

Publicerat: 27 februari, 2008 i Uncategorized

PowerCon – Dag 3, del 1

Tanken gjorde ont men jag var tvungen att vara ärlig mot mig själv. PowerCon var nog ingenting för en festsugen svensk hårdrockstjej med rastlöshetsproblem. Visst var det fantastiskt att se hur den gulhåriga Gilgamesh rockade loss på sin synth som en annan Kevin Moore i jam space-rummet men det var ju över på några minuter.

Man kanske skulle ta sig en titt på Alexandria istället? Eventuellt kunde jag hitta någon trevlig shopping mall. Jag strosade planlöst omkring bland hotellkomplex, betong och fyrfiliga vägar. Det var isande kallt och jag insåg till slut att jag inte skulle kunna ta mig till något intressant ställe utan bil. Just som jag gick och hängde med huvudet som värst fick jag syn på ett litet grått ansikte intill roten av ett träd. En ganska tjock ekorre hade gjort ett uppehåll i sitt samlande och tittade nyfiket på mig. Sen såg jag en till och en till och… det bara kryllade av ekorrar och inte var de speciellt rädda heller! Jag blev på gott humör igen.

Det här var en annan grej som pågick i jam space-rummet. Fett charmigt om ni frågar mig!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Två stollar i en king size bed

Publicerat: 25 februari, 2008 i Uncategorized

PowerCon – Dag 1, del 2

Nu skulle vi ta en titt på personalrummet på 12:e våningen där vi skulle spendera nätterna. Vi steg in i en svit bestående av två stora sovrum med king size beds, tre lyxiga badrum med jacuzzi och ett stort vardagsrum med tillhörande kokvrå. Detta var tydligen matrummet där gratis lunch skulle serveras åt personalen. En riktig bitch välkomnade oss. När jag ställde ner min 16-kilosväska på golvet fick jag direkt höra att: ”Det här är inget sovrum, bara så att du vet!” och efter att jag tvättat händerna i ett av badrummen blev jag tillsagd att ”do not use that bathroom as your own!” Herregud, ta det lugnt baby!

Golem blev direkt tillfrågad av samma bitch om han ville vara ansvarig för detta rum och hjälpa till med att koka pasta, ta fram bröd och plocka undan skräp. Ja, det ville han gärna. Han lät entusiastisk för att sedan slå om direkt hon lämnat rummet.

– Tror du jag kommer att hjälpa till? Du, jag tänker inte göra ett skit!

Han fnissade listigt och slängde sig på ena delen av sängen. Där började han mala kaffebönor i en medhavd kvarn för att sedan ägna ungefär en halvtimme åt att försöka få igång en av hotellets mycket bångstyriga kaffebryggare. När drycken var klar fick vi äntligen varsin kopp. Kaffet måste ha gjort Golem manisk för plötsligt fick han fnatt och började åma sig och smeka sin överkropp och midja medan han sa med bögröst:

– It’s delicious! I’m delicioussssss!!!

Sen började han vråla som Chewbacca. Jag tittade först på honom som om han inte var klok men sen började jag låta som en wookie jag med.

– Whaaaaaaaa! Grrrraaaaaaah!

Hela rummet fylldes av våra skratt. Vi var förväntansfulla. I morgon började PowerCon!

Hilton i Washington DC
Vårt hotell. We’re not worthy! We’re not worthy!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Kaos i kollektivet

Publicerat: 21 februari, 2008 i Uncategorized

Golems hyresvärd ringde på förmiddagen för att meddela att han inte fått in någon hyra för denna månad. Så istället för att åka direkt från ShowerCon till PowerCon som vi planerat var vi tvungna att åka hem på nyårsdagen.

I bilen på vägen tillbaka mot Charlottesville fick jag höra en hel del skitsnack om Aidan. Golem och han kan knappast kallas vänner längre. De har numera en genomgående negativ syn på varandra och deras versioner av olika händelser skiljer sig alltid avsevärt åt. Jag började fråga lite om festivalen och hur det kunde fungera när Aidan planerade så lite som han verkade göra. Golem förklarade då att PowerCon är precis som Aidans rum – ”a shit-load of let’s-see-if-this-works”.

– Sen den killens leverne alltså, det kommer fan att ta kål på honom. Han äter sjukt onyttig mat och inga grönsaker.

– Vad är nyttig mat enligt dig då?

– Typ hamburgare med vegetarisk biff.

– Eeh, ok.

– Och han försöker få till det med varenda brud han träffar. Tror han är nån jävla pimp bara för att han har PowerCon! Fast de flesta hamnar inne hos mig i alla fall. Jag har snott massa tjejer från honom. Alltså, han är ju jätteäcklig. Har skitstora tuttar och stinker ur käften. Man måste hålla sig på minst tre fots avstånd från honom.

– Men du tänker ändå hjälpa till med conventionen i år?

– Japp. Det är otacksamt eftersom han av någon anledning aldrig ser det stora jobb som jag gör. Men det bryr jag mig inte om. Jag hjälper till för att jag känner så starkt för det här.

Det visade sig vara ett olämpligt tillfälle att komma tillbaka till PowerConHouse. De boende i kollektivet och andra staffers sprang runt som yra höns bärandes på all möjlig tv-spelsutrustning. Jag insåg plötsligt att alla prylar som utgör stöket i Aidans rum – de är en stor del av PowerCon! Han bor bland grejerna som hör festivalen till 361 dagar om året bara för att kunna plocka fram dem under de fyra högtidsdagarna.

Det fanns ingenting jag kunde hjälpa till med. Alla inblandade har hållit på med det här i fem års tid och vet exakt var allting finns och vad som ska med. Så där satt jag i våningssängen och bara stirrade på det hektiska springet. Hittade en vodkaflaska som jag drack direkt ur för att jag var så uttråkad.

Truckhump
En bil kommer lastad – med PowerCon.
Golem är inte sen med att humpa.