Arkiv för mars, 2008

Fler bilder från dårhuset

Publicerat: 31 mars, 2008 i Uncategorized

Altare?
Ett altare?

Pappersgran
Plastgran är sååå 2006.

Mega Man och Sonic är meretricious
När jag läste Sherlock Holmes på engelska i somras lärde jag mig ordet ”meretricious”. Jag presenterade ordet för Chip, Katie och Aidan och det visade sig att ingen av dem visste dess betydelse. Sen tröttnade vi på glosinlärning och började göra bisarra avbilder av tv-spelsfigurer på en whiteboard. Lite svenska och japanska fick vi med också.


I ett av rummen i The PowerConHouse bor det bara prylar.

Annonser

Sprit i röven

Publicerat: 28 mars, 2008 i Uncategorized

Vi var tillbaka i PowerConHouse. Jag hade hört något rykte om att Chip hade med sig en flaska vodka och tillhörande groggvirke men på detta hade jag ännu inte sett något bevis. En drink skulle suttit ruskigt fint. Timmar av obegripligt nördsnack och demonstrationer av trackerprogram hann förflyta innan vi förväntansfulla stod nere i köket och törstigt tittade på medan Chip blandade till någonting smaskigt i mixern. Eftersom jag tidigare bara ätit en hamburgare kom jag igång snabbt. Någon knackade på Dörren Som Alltid Var Stängd och den lilla späda, svarthåriga gestalten trippade försiktigt ut. Katie var spänd som en fiolsträng och hade ryckningar i hela kroppen. Hon påminde om en underjordisk varelse som skydde dagsljuset. Reagerade som ett skrämt djur när hon på väg mot oss råkade stöta till en plåt. Det märktes att hon inte var van vid att befinna sig utanför sin oas. Jag kände lusten att ta hand om så jag tog tag i henne och höll henne tätt intill mig. Hon darrade medan Aidan högljutt skrävlade om hur det krävts att han druckit en halv flaska champagne, en halv flaska vodka, några starka drinkar, ett par shots och lite öl för att han skulle fyllespy för andra gången i hela sitt liv. Det var då tampongtricket kom på tal igen. Vi diskuterade huruvida det kunde fungera eller ej. Plötsligt tog den lilla flickan intill mig mod till sig och berättade att jodå, det fungerade med säkerhet. Det visste hon eftersom hon vid flera tillfällen testat att injicera sprit i röven. Killarna bara gapade, de fick inte fram ett ord. Själv började jag fnissa med ihopknipna ögon tills tårarna rann. Mitt skratt släpptes sedan löst till fullo och jag bröt ihop. Att det skulle komma något sådant från denna blyga, fantastiskt vackra tjej var bara för absurt.

Vi gick upp till Aidans rum igen, satte oss alla fyra i våningssängen och jag och Katie började kyssas och kela. Jag tror bestämt Chip blev lite generad! Hon hade en väldigt sträv och spetsig tunga och var mer hungrig men också mer öm än de flesta andra tjejer jag hånglat med. När hon frågade om jag ville följa med henne ner till rummet kände jag mig som en rädd, oerfaren tonåring och avböjde. Vem vet vad hon ville?

Aidan somnade till en speedrun med fyra Mega Man-spel som lirades samtidigt. Någonting fick honom att halvt vakna till och han skällde ut oss i sömnen:

– Tusen pers! Fattar ni det? Tusen pers är beroende av vad jag gör! Den här gången har ni gått för långt!

Snacka om att ”ta med sig jobbet hem”, hahaha.

Kärleks(?)brev på japanska
Ett meddelande på japanska från Katie till mig. Kärleksbrev?

Fattiglappar och flumskallar

Publicerat: 27 mars, 2008 i Uncategorized

Idag skjutsade Chip och hans fru mig och Aidan till Wendy’s – hamburgerkedjan med en rippad Pippi Långstrump som symbol. Jag gillade Chips fru med en gång. 20 år, rosa kläder och tofsar i håret, hade en mamma som bara var 16 år äldre och så världens bredaste sydstatsdialekt. Det var så illa att hon till och med sa ”mell” istället för ”mail”. Countrymusiken ljöd som vanligt genom högtalarna och hon tycktes gilla det. För det blev hon retad av Chip såklart men hon bet ifrån som en ettrig liten knähund:

– Well, excuuuuse mey for having grouwn up in the souuth!

Som sagt, cool tjej.

Eftersom Food Lion inte tillät Aidan att ha avbrutna sandaler på jobbet var vi tvungna att åka och handla ett par nya skor åt honom. Hans krav var att de inte fick kosta mer än 25 dollar och inte fick vara ”shiny”. Det var nog tur att han inte provade alltför fina skor med tanke på att hälen på strumpan nyligen blodats ner av en självspricka i foten.

Efter skoaffärsbesöket tog vi en tur hem till Chip. Egentligen tror jag redan att ni vet vad jag kommer att skriva nu… Ja, det var stökigt. Mycket stökigt. Det här börjar bli tjatigt. Men ändå. Vardagsrummet var verkligen ingen plats för gäster. De enda två sofforna i rummet var fulla med lådor. Utanpå persiennen hade han tejpat fast en utvecklad kartong som täckte halva fönstret. Och varför var han tvungen att ha hundra nätverksprylar och tre gamla monitorer på golvet? Jag ville fotografera men kände att det skulle vara alltför oartigt. Till min glädje kom en hund nedspringande från våningen ovanför och då fick jag äntligen en bra ursäkt att knäppa ett par bilder.

När vi skulle sätta oss i Chips van för att åka tillbaka till PowerConHouse upptäckte vi att ena dörren stått vidöppen hela dagen.

– Tur att inte nycklarna satt i bilen! skrattade Chip flummigt.

Men det gjorde de. Vid ett sådant här tillfälle skulle min morbror ha sagt: ”Vicken lirare!” och skrockat nöjt. Jag kände att jag saknade honom. Att jag saknade alla normala människor där hemma. Hur översatte man ”vilken lirare” till engelska? Bara en sån sak.

Chips stökiga rum
Tack snälla hund!

Homestaging?
Välkommen till Chips enkla boning… Jag gillar kartongen på persiennen – ett kreativt tips till någon homestagingkonsult där ute kanske?

Dreglande killar

Publicerat: 26 mars, 2008 i Uncategorized

Dagens frukost: En kaka.

Radioprataren hade dedicerat en hel show åt PowerCon och den mesta tiden ägnade han åt att berätta om vårt jacuzziparty medan en tjatig liten tv-spelslåt spelades i bakgrunden.

Jag lämnade Aidan där han satt klistrad framför trackerprogrammet och någon chiptuneversion av Rastan. Då träffade jag på Reeve igen.

– Katie’s got some food for you!

Han nästan viskade. Det här var ingenting vem som helst var inbjuden till. Denna inbjudan var reserverad för en utsvulten, övergiven svensk tjej. Jag blev eld och lågor. Då jag gick ner för trappan till Rummet Som Alltid Var Stängt kände jag att jag var vimmelkantig av hunger. Jag hade tidigare noterat hur självisk och oartig man kan bli när man är riktigt hungrig. Fokuserad på en enda sak. Jag hälsade snabbt på Katie och tittade mig ofrivilligt omkring. Var någonstans var maten? Hon satte ett couscouspaket i min hand. Det var tydligen det som var min middag. Jag propsade på att vi skulle gå upp till köket och tillaga den direkt. Reeve sa att även han kände för att laga lite mat. Han gjorde potatis med persilja och dreglade faktiskt också, fast jag tror att det hamnade bredvid grytan. Annars kunde man kört världens äldsta skämt om ”the special ingredient”. Hur som helst var det hans uppfattning om en måltid. Jag hade aldrig tidigare ätit potatis ihop med couscous men ack så tacksam jag ändå var för denna kolhydratschock.

Ditsatt

Publicerat: 25 mars, 2008 i Uncategorized

Dagens frukost: Chips med ostsoppa.

På väg från ”stället med den bästa friterade kycklingen ever” (enligt Aidan) såg vi en bilförare som satt och drack öl. Aidan noterade vilken väg snubben svängde ut på och tog upp telefonen. När han uppgav registreringsnummer, bilmärke, färg samt vilken väg bilen åkt förstod jag att det var polisen han snackade med och jag tänkte: ”Lägg aaaav!” Jag var tvungen att vända mig bort för att han inte skulle se hur svårt jag hade att hålla mig för skratt.

– Jaså du, det där hade jag inte väntat mig, sa jag när jag lyckats kväva allt som liknade ett leende.

– Vadårå? Flera av mina vänner har dött till följd av rattfylla. Jag är trött på fyllon! Efter PowerCon har jag ingen som helst tolerans för folk som beter sig dumt när de dricker. Dessutom har jag inga problem med poliser. Jag börjar bli van vid dem!

Jag frågade om polisen hade tid med sådant här. Jadå, de blir tydligen bara glada om de får något att göra i den lilla hålan Charlottesville.

Senare var det jag som fick agera polis. Musikpolis närmare bestämt. Aidan och jag satt och softade och lyssnade på Ghost House, ett av banden som lirat på årets PowerCon. När sologitarren kom in kunde jag inte hålla mig.

– Den där killen kan ju inte lira. Hans anslag är katastrofalt.

– Jaha? Sånt hör inte jag, vet du. Allt jag hör är en gitarr och i mina öron låter den hyfsad.

– Men alltså, synket mellan höger och vänster tass finns bara inte. Det är därför det låter så där ryckigt. Han slår inte an strängen samtidigt som han trycker ner den… Vad gör du?

Jag tittade mot Aidans datorskärm med det obegripliga Linux.

– Jag talar om det för honom.

– Vaaaaa?!?!

– Ja, jag har gitarristen här på AIM och nu har jag talat om för honom att du tyckte att han sög. (…) Vadå, varför ser du ut så där? Jag försöker bara hjälpa honom.

Jag och min enormt skitstora megabautatrut…

Rymning planeras

Publicerat: 20 mars, 2008 i Uncategorized

När klockan slog fem på eftermiddagen hade jag bara ätit en skål flingor på hela dagen. Kanske skulle man ta och skjuta en ekorre till middag? Jag lyckades tigga till mig två tredjedelar av en pizza istället och var nöjd för ett tag. Aidan åt nästan ingenting. Som en zombie låg han framför datorn med tangentbordet på kudden och ett stort glas läsk intill skärmen. I timmar. Dagar.

Så kom det sig att jag fick ett eget rum med en dator. Man var tvungen att sitta på golvet framför en skärm som balanserade ovanpå två datorer, musen kördes på en kartong och tangentbordet, vars bokstavsordning var inverterad, fick man ha i knäet. Golvet, som förmodligen inte dammsugits på ett par år, var täckt med kretskort, hårddiskar, CD-brännare, hårfärg, muggar, godisförpackningar, dokument… Allt låg i högar och hindrade en från att utnyttja mer än 3/4 av rummet. Men jag fick lov att vara nöjd. Nu kunde jag äntligen smida lite planer på hur jag skulle kunna ta mig därifrån!

Få se nu… Meebo.com, ICQ, roliga människor… hmm. Den enda som var tillräckligt uttråkad för vilja chatta var Max Rod.

<Spike> Tjena, vad gör du ikväll?
<Max> Inte ett skit.
<Spike> Jag hoppas du inte tar illa upp om jag frågar det här men… är du en gräsänkling?
<Max> Ja, min fästmö jobbar rätt mycket. Precis som jag gjorde innan jag förlorade jobbet.
<Spike> Trist att höra att du förlorat jobbet. Avskedad till följd av arbetsbrist?
<Max> Nej, jag fick kicken på grund av domstolsproblem. Det var för att jag på en tidigare arbetsplats SNOTT EN JÄVLA MASSA SKIT (betoningen indikerar vilket avskum jag är).
<Spike> Snodde du grejer? Vad i helvete, Max??? Vad i helvete!
<Max> Jag var pank, stressad och såg en massa skit jag ville ha. Så jag tog det. Jag kom undan med rätt mycket. Fast jag åkte fast för en 15 dollars CD och erkände att jag tagit mer eftersom de sa att jag inte skulle bli arresterad om jag erkände. Sen arresterade de mig. Och nu sitter jag här jobblös, pank och uttråkad.
<Spike> Jag är också uttråkad. Det enda som händer här är att två killar springer ut och in ur ett rum, skriker och lyssnar på ”The Ultimate Orgy” på högsta volym. Jag sitter på golvet bland gamla muggar, tomma spritflaskor och rester av Pringles chips och har inget att göra.
<Max> Åh fy fan. Låter som en djurpark. Men om man skulle styra upp något då? Ses och festa lite eller nåt?
<Spike> Gärna! Men hur tar jag mig hem till er?

Det sista var en jävligt bra fråga. Det skulle ta honom sex timmar att komma och hämta mig och sex timmar att köra tillbaka. Han var pank och hans van var i dåligt skick. Han kunde inte låna sin fästmös bil eftersom han var för fet för att få plats i den. Greyhoundbusen kostade 141 dollar tur och retur vilket kanske fick anses överkomligt men den skulle ta 13 timmar – enkel resa.

<Max> Nejdu, det verkar inte finnas något bra sätt att få hit dig. Varför har de inte uppfunnit teleporters ännu?

Mitt datorrum i PowerConHouse
”Mitt” datorrum.

Golvet i datorrummet
Jaha, vad har vi här då? (En del av golvet i datorrummet.)

Flickan från underjorden

Publicerat: 19 mars, 2008 i Uncategorized

Vad var det för mystisk tjej som ville träffa mig? Någon som bodde längst ner i PowerConHouse, i källarvåningen bortanför förrådet med alla monitorerna, mitt emot tvättmaskinen i rummet som alltid var stängt. Utanför stod en gammal använd salladsskål med två japanska ätpinnar i. Jag knackade försiktigt på dörren och en svag röst gav mig tillstånd att stiga in.

Det var inget speciellt med rummet men ändå kändes det som att stiga in i en oas. Här var välstädat och mysigt, atmosfären kändes direkt vänlig och redan i de mörkbruna träväggarna satt en sorts trevnad som tycktes ha sugit sig fast. I hörnet av en stor dubbelsäng satt en flicka iförd endast nattlinne. Svart hår som aldrig tycktes ta slut slingrade sig från hennes hjässa och ner för sängen, hon hade en hy som såg nästan genomskinlig ut och stora, rädda kattögon tittade på mig med underlägsen blick. Det var en spröd liten varelse, tilltufsad men vacker som bara den. På väggarna hängde bilder med varierande motiv – förvridna kroppar i science fictionmiljö huller om buller med mangateckningar. Alla dessa hade Katie gjort, fick jag veta. Det var även hon som gjort badgen till detta års PowerCon. Dessa bilder hade hon dock varken fått credit eller något som helst tack för. Aidan hade tagit upp alla som gjort något för conventionen till podiet under öppningsceremonin och bett publiken om en applåd för var och en av dem. Alla utom henne.

Katies högsta önskan var att bli konstnär på heltid, att folk skulle förstå hennes verk. Men vägen dit var ännu lång eftersom hon själv inte lärt sig att stå för sin konst. Hennes självförtroende var kört i botten efter ett 18-årigt liv fullt av smärta. Med en sträng och kuvande marinsoldat till far och en mamma som dejtat en pedofil hade hon inte haft någon lätt uppväxt. Efter att ha skurit upp båda underarmarna med rakblad hade hon hamnat på mentalsjukhus där hon fått medicin som gjort att hon inte kunde andas. Fortfarande kunde hon minnas paniken. Hon ryckte till när hon pratade om det. Sedan hade hennes terapeut utnyttjat henne sexuellt.

– Är du hungrig? Vill du ha ett äpple?

Jag hajade till vid det plötsliga ämnesbytet men tog tacksamt emot frukten och hon fortsatte sin berättelse. Nu skulle hon bygga upp sin självkänsla för att kunna stå upp för sig själv. Ett bra sätt som hittills funkat var att leka sadomasochistiska lekar där hon var dominatrix och Reeve var hennes slav. Det handlade mer om vardagsliv än sängkammaraktiviteter. Att iklädd stiltypisk outfit tvinga honom att utföra olika uppgifter hade långsamt gjort henne lite tuffare.

Men PowerConHouse var inte rätt plats för att utvecklas. Händelser som den när Golem kissat ner hela väggarna i ett av badrummen och försökt teabagga henne när hon legat i soffan och myst med Våfflan hade gjort henne nervös. Ett tag hade Aidan verkat vara den normalaste i hela huset så hon hade tytt sig till honom. Men då hon upptäckt att han bara satt och stirrade in i sin datorskärm, mest dög till att dra pubertala skämt, så gott som aldrig vare sig tvättade sina kläder eller borstade tänderna hade hon blivit äcklad också av honom och dragit sig undan. Dessutom var hon orolig för att folk skulle höra hennes och Reeves lek med piskorna. Man var inte trygg här, det fanns inget utrymme för privatliv. Hon behövde komma därifrån.

Där hade vi något gemensamt.