Ignorerad

Publicerat: 17 mars, 2008 i Uncategorized

Jag började få lätt panik. Jag hade två och en halv vecka kvar i USA och jag höll på att börja klättra på väggarna av uttråkning. Ingen hade kunnat gissa att PowerCon skulle gå med förlust, att så många bråkstakar skulle ställa till förtret eller att hotellet redan skulle vara så kåta på att skriva kontrakt för nästa år. Alla dessa saker ledde till att Mr. PowerCon förvandlades till en inåtvänd tråkmåns som inte hade tid för någonting. Vi som planerat att åka till New York och hälsa på DragonPunch Studios (ett team som gör tv-spelsrelaterade långfilmer). Inte en chans att det skulle bli av nu.

Jag kunde inte för mitt liv begripa hur det kunde vara så viktigt att snacka med folk på IRC, AIM, Facebook och MySpace, men senare förstod jag att det är så alla kontakter med de för festivalen nödvändiga personerna hålls vid liv. Beslut behövde fattas om huruvida omtyckta rockstjärnor som sprungit runt med lampskärmar på huvudet skulle livstidsbannlysas eller ej, hur nya registreringssystemet skulle se ut och så vidare.

– Varför kollar du på den där YouTube-videon då?

– För att det är en jätteviktig snubbe där som jag måste ha en skärmdump på.

– Men måste du hålla på och göra chiptunes?

– Jamen det här är en chiptuneversion av U2:s ”New Year’s Day” och nästa års PowerCon kommer att vara på nyårsdagen så jag behöver den till en banner.

– Ok, det köper jag, men jag fattar inte varför du lirar Ecco The Fucking Dolphin.

Det hade han inget svar på.

Jag blev ganska duktigt ignorerad och fick klara mig på egen hand. Ingen bra idé eftersom tristess och sömnmissbruk är mina största fiender som kan bli livsfarliga i kombination. Dessutom höll hungern på att ta kol på mig. Existerar uttrycket ”triple whammy”?

Efter att ha blivit lämnad ensam i timmar utan att få någon möjlighet till att käka (för att ta sig till matställen behövde man bil) hade jag till slut somnat fast jag inte var ett dugg trött. När Aidan kom tillbaka ställde jag mig mitt framför honom och spände ögonen i honom. Jag log på ett (hoppas jag) obehagligt sätt medan jag sammanbitet förklarade:

– Om jag inte får mat blir jag först trött, sen svimfärdig och SEN! Sen blir jag en jävla bitch! Förstår du det? Annars ville jag bara tala om att så ligger det till.

Det bet och jag fick min mat. Men senare märkte jag att Aidan var sur. Vad i helvete var det nu då?

– Du… attackerade mig. Förut. Jag kände mig anklagad.

Nej, det här var bara för mycket. Så här kunde jag inte ha det. Jag blev så illa tvungen att börja leta efter festligheter på annat håll…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s