Arkiv för maj, 2008

Civilkurage som fan

Publicerat: 30 maj, 2008 i Uncategorized

Med anledning av att Ralph fixat fram obskyrt material åt mig har jag pratat ovanligt mycket med honom på senaste tiden. Även i hans kollektiv uppstår smärre eldsvådor i köket, så PowerConHouse verkar inte vara unikt i det avseendet. I alla fall så tänkte jag här dela med mig av en ganska fantastisk anekdot som han berättade. Mycket av det jag skriver om i den här bloggen skulle helt enkelt inte kunna inträffa i Sverige. Även den här historien faller in i den kategorin.

Disclaimer: Ralph kan naturligtvis vara mytoman, jag känner honom inte så jättebra, men jag betvivlar det förstås. Ok, då kör vi (översatt och tillfixat):

”Det här hände på hösten, jag jobbade i ett hus där det spökade och vi tältade utanför. En kväll sprang jag genom skogen och trampade på en rostig spik. Men det är inte det som är historien…

Nästa dag tog jag ledigt från jobbet för att gå och ta en stelkrampsspruta. Jag hade ingen sjukförsäkring, det är viktigt att komma ihåg. I alla fall, jag satt i väntrummet och bredvid mig satt en gängmedlem, klädd i de specifika färgerna för det gänget, med sin 14-åriga gravida flickvän. Men skit samma, han störde inte mig, jag störde inte honom.

Efter ungefär en halvtimme klev en annan snubbe in – med andra gängfärger! Jag antog att de var från två rivaliserande grupper för de började förolämpa varandra. (Jag hörde ingenting för jag lyssnade på musik i min iPod.) Efter ett tag stod de och skrek varandra rätt upp i ansiktet. Sjuksköterskan gick och ringde efter vakterna men innan de hann komma drog killen som suttit bredvid mig upp en kniv ur bakfickan. Utan att tänka tog jag tag runt hans handled, sparkade undan benen på honom, låste fast hans arm bakom ryggen och tryckte ner honom mot golvet. Jag höll fast hans huvud med knäet tills vakterna kom dit. Den andra killen stack fort som ögat. Vakterna tog hand om snubben och själv fick jag följa med till ett rum där jag fick träffa sjukhusets föreståndare. Han sa att han var väldigt tacksam för vad jag gjort, att jag kanske hade räddat någons liv, men att de ville att deras sjukhus skulle kännas säkert för folk att gå till. Jag var ju trots allt skyldig till att killen bröt näsan. Så jag fick skriva på ett confidentiality agreement form där det stod att jag aldrig någonsin fick tala om vilket sjukhus jag varit på. Då skulle de inte kunna bevisa att det var jag som gjorde det och jag skulle aldrig kunna åka fast. Så jag skrev på. Och fick stelkrampssprutan gratis!

Fan, jag skulle inte ha berättat den här historien för dig ännu! Det är min bästa.

I blew my story load way too early!”

Annonser

Oppfinnarjocke

Publicerat: 29 maj, 2008 i Uncategorized

I väntan på den spännande följetongen (om en grej jag inte kan avslöja riktigt ännu) som jag har lovat er så kan jag ju klämma in det här om Ralph. Ralph bor mitt i New York, är rumskamrat med Cheran Taylors lillebrorsa och jobbar inom art department för olika filmbolag. Han hjälper till med att bygga upp miljöer och har till exempel varit med och gjort den här reklamfilmen. Just nu håller han på med en egenproducerad tv-serie om kampsport som för tillfället finansieras av hans polares flickvän som är fotomodell. Hon har hittills investerat 400 lax i projektet. De planerar att sälja serien till Discovery men först behöver de ett riktigt bra pilotavsnitt. Snacka om att förverkliga sina drömmar!

Hur som helst, innan Våfflan kom hit bad jag snällt Ralph om att få beställa material till prototypen till min uppfinning hem till honom. Det amerikanska kontoret vägrar nämligen att befatta sig med européer. Det gick så bra så på ett villkor: Att jag berättade vad det var jag höll på med. Så det gjorde jag! Lugn, jag sa inte mer än jag behövde, utelämnade givetvis det allra fiffigaste med affärsidén. Materialet kom inom en vecka. Sen har det gått trögt. Han har glömt grejerna hos polare, inte vågat skicka iväg paketet eftersom han trodde det skulle bli för dyrt för mig, varit sjukt upptagen och så vidare. Under tiden fortsätter mina polare här hemma att undra: ”Men vad i helskotta är det du håller på med egentligen?” Svaret på det kära vänner blir obönhörligen att ni får vänta ytterligare innan jag avslöjar något. Ett vet jag dock. Ni kommer att bli fett besvikna! ”Hur fasen kan den där skiten ha tagit dig två år att ta fram?” ”Kallar du det där uppfinning?” Men då kommer jag bara att le med vidöppen käft likt Triumph the Insult Dog och ta fram en cigarr som jag sparat i mitt vitrinskåp.

Skål!

Lyssna på mig (om ni törs)

Publicerat: 24 maj, 2008 i Uncategorized

Emil-O-Rama. Så heter en tv-spelspodcast jag var med i för en vecka sedan. Nu ligger den uppe på Spelradions hemsida. Det känns inte helt kosher att rekommendera någonting där man själv pratar av någon anledning. Jag menar, jag önskar verkligen ingen att behöva lyssna på mig. Har ju inte ens vågat spela casten själv, får se till att ta någonting starkt först.

Så vi kör väl med världens äldsta trick:

Klicka inte på den här länken.

Misströsta inte!

Publicerat: 20 maj, 2008 i Uncategorized

Jag kommer tillbaka snart. Kika in här då och då, för snart börjar en chockerande(?) följetong.

Stockholms under

Publicerat: 16 maj, 2008 i Uncategorized

En grej vi pratat om att göra, som man nästan bör göra om man är turist i Stockholm, var att titta på slottet. Väl där hittade Våfflan dock en broschyr om de olika muséerna och pekade på Tekniska muséet. Kunde vi inte gå dit istället? Jag suckade och förklarade att det inte fanns mycket att se där förutom en massa trasiga saker. (Japp, jag skrev en gång t.o.m. ett argt brev till Tekniska Muséet för att påtala att nästan ingen av deras utställningsobjekt fungerade och fick fribiljetter som gick ut efter två månader som plåster på såren.) Som tur var gick han till slut med på att gå in i slottet. Jag vet inte om han var så imponerad men han fick i alla fall chansen att stirra på lite pråliga utsirningar i guld och väggbonader med leoparder på (väldigt svenskt, ja ehrm).

Desto mer verkade Våfflan gilla Kafé 44 där han genast ville gå in. Han berättade att det fanns ett nästan exakt likadant ställe i Baltimore och att han gärna ville ha kaféets klistermärken men jag undrade om han verkligen uppfattat att det var en hemvist för ganska extrema vänsteråsikter. Jodå, han fattade precis och frågade om man såg ner på kommunister även här. I USA är det ju i det närmaste ett skällsord. Jag vågade aldrig fråga honom var han stod i frågan men helt klart var att han var fascinerad av ämnet.

Under hela tiden som Våfflan var här såg vi till att mata honom ordentligt. Aldrig att han skulle behöva svälta som jag gjort i USA! När vi matat honom med en god och närande zucchinipaj tog vi honom på en promenad i Årsta där vi bor. Vi stötte på många intressanta saker och det blev många frågor. Varför stod det stora boxar med sand överallt, vad sjutton skulle man med det till? Och de pyttesmå kolonistugorna, var det någon som bodde i dem? En vanlig svensk hare verkade göra ett stort intryck på honom. Han utbrast: ”That’s a ridiculously oversized bunny!” och tittade länge efter den.

Det hade blivit dags att följa Våfflan till Centralstationen för att vinka adjö. Nästa resmål var Malmö, hans födelsestad. Hela anledningen till att han åkt till Sverige var att hälsa på sin farsa och dennes släktingar men nu hade han inte kunnat få tag på dem och han visste inte var någon av dem bodde. Att pappan hette Hans Larsson gjorde inte direkt saken enklare. Lite flummigt, men vad kan man förvänta sig av en kille som en gång fått punka på cykeln efter att ha kört på en igelkott?

Jag önskade honom lycka till, han drog upp de nedhasade byxorna så gott det gick och steg sedan in i tåget.

Öl, metal och tv-spel

Publicerat: 15 maj, 2008 i Uncategorized

Jag hade fortfarande inte lyckats komma underfund med vad min gäst från Charlottesville, Virginia ville hitta på i hufvudstaden men jag tänkte att ”ja! tv-spel, där har vi någonting!” så jag fixade in oss på ett studiebesök på spelföretaget Avalanche Studios som ligger på Åsögatan. Min sambo jobbar nämligen som AI-programmerare där och mest på grund av krånglet med sekretessen har det aldrig blivit av att jag hälsat på. Den mest iögonfallande detaljen när man steg in på kontoret var en stor motorhuv proppfull med kulhål. Den stod bara där, lutad mot en vägg. Tydligen någonting som använts för ljudinspelning. I ett annat rum kunde man spela pingis eller Rockband. Vi blev först runtvisade och sen fick vi testa det nya spelet Just Cause 2 (uppföljaren till Just Cause) som ännu inte har kommit ut. Det var inte så stor idé att jag körde för jag suger nämligen på sådana spel men Våfflan spelade och var mäkta imponerad. Tyvärr kan jag inte skriva så mycket om detta eftersom jag har skrivit på ett NDA (sträcker på mig och nämner det eftersom all form av tystnadsplikt får människor att känna sig så viktiga).

Jag hade sedan tänkt sätta Våfflan på en sightseeingbåt eftersom han specifikt uttryckt att han ville se Stockholm från vattnet, men han ändrade sig i sista sekund och sa att han hellre ville gå och köpa shampoo. Så vi promenerade till Gallerian och letade efter shampoo i vad som kändes som en evighet. Han försäkrade flera gånger att ”I’m not picky!” men trots det så dög inga av de många sorter som fanns att köpa på H&M. Yr i huvudet av de starka dofterna vacklade han ut från affären. Vi mötte en (full?)gubbe som var sjukt fascinerad av att Våfflan var från USA vilket Våfflan själv tyckte var högst underligt. På vägen hem lyckades han slarva han bort sin SL-biljett. Inte så konstigt med tanke på de gigantiska hålen i skinnjackan. Jag kunde inte låta bli att fnissa åt honom där han stod och drog ut snytpapper, andra biljetter och kvitton ur fodret då han letade efter den.

När vi kom hem igen blev det dags för fika – någonting som vi svenskar kan, enligt Våfflan. Omväxling förnöjer. Istället för att, som dagen innan, stoppa en sockerbit i munnen såg jag honom den här gången istället titta lystet på en sakett. ”Be warned!” skrattade jag men han lyssnade förstås inte med resultatet att han en sekund senare såg ut som ett ånglok i brand som desperat försökte släcka elden med kaffe.

Jag funderade på vad man kunde hitta på på kvällen, för säkert skulle det bli jag som var tvungen att bestämma. Öl. Tänkte jag. Det är någonting jag begriper mig på! Öl och hårdrock! Så vi värmde upp med några bärs och sen stack vi till Pub Anchor där vi mötte min sambo som precis avslutat sitt pass som ninjutsuinstruktör. Någon countrysångerska började gala gamla, klassiska rockdängor till akustisk gitarr och Våfflan var fascinerad av hennes nästan autentiska sydstatsaccent.

Outkomna third person shooters, hårdrock och bärs kanske inte direkt kännetecknar det exotiska med Stockholm men Våfflan verkade gilla det. Mer än sightseeingbåtar i alla fall.

En amerikan i Stockholm

Publicerat: 14 maj, 2008 i Uncategorized

Jag log lite för mig själv där jag stod på Centralstationen och väntade på tåget från Nyköping som snart skulle ankomma. Det var en ren chansning. Jag och Våfflan hade pratats vid via Facebook och AIM om att han skulle komma till Stockholm den här dagen, men helt plötsligt utan förvarning hade han bara gett sig iväg till Holland och kunde inte längre nås via nätet. Tåget tuffade in och mina smått närsynta ögon kisade och försökte scanna av vagnarna som passerade. Plötsligt, på övervåningen så… DÄR! Där var han ju! Jag blev full i skratt. Samma kille som jag delat säng med på PowerCon och som jag hängt med i PowerConHouse befann sig nu på T-Centralen! En lite underlig känsla. Han fick en hastig kram och var tvungen att stanna till och dra upp sina byxor som han var precis på vippen att tappa. Våfflan. Så långt ifrån den amerikanska fetto-stereotypen man kan komma. Snarare hyfsat benig och alltför nonchalant för att skaffa sig ett vettigt bälte (en förrädisk combo). Med sitt långa, lockiga hår och svarta skinnjacka som inte hade långt kvar innan den fullkomligt skulle falla i bitar, liknade han mest en hårdrockare. Till personligheten dock mer en bohem som tog de stressade stockholmarna som föste undan honom när han stod i vägen fullkomligt med ro. En sekund i taget.

– Vad vill du hitta på?

Jag ställde frågan för jag vet inte vilken gång i ordningen och fick återigen ett ”I don’t know” till svar. Av våra konversationer på nätet hade jag dock förstått att det han allra helst ville göra var att ”explore urban areas”. Så jag tog honom till Gamla Stan och vi åkte upp i Katarinahissen. Han ville se om han någonstans kunde hitta en ”flail” till Katie. Jag berättade om mitt stridsgissel som jag har på väggen men han blev alldeles tyst. Senare kom det fram att det inte alls var en sådan han var ute efter utan en piska för s/m-lekar. Katie hade en flickvän nu, berättade han vidare. Hon var fortfarande tillsammans med Reeve förstås men varför nöja sig med bara en pojkvän? Jag kunde inte låta bli att undra om den där flickvännen lika gärna kunnat varit jag, om jag varit mer liberal.

Vi åkte hem till mig och hämtade ner den stora gästmadrassen från vinden. När sambon kom hem började vi laga vegetarisk lasagne alla tre. Våfflan är vegetarian och har aldrig i hela sitt liv ätit kött. Dessutom är han allergisk mot majs vilket är smått katastrofalt om man bor i USA. Där är nämligen corn syrup ett väldigt vanligt sötningsmedel. Detta har gjort att Våfflan kan bli lite hysterisk efter sötsaker när han besöker andra länder. Medan vi väntade på att kaffet skulle bryggas klart tog han en hel sockerbit och stoppade i munnen.

Efter maten började han berätta saker om amerikansk politik. Han avslöjade att han röstat på Obama, mest för att Clinton- och Bush-familjerna varit vid makten så länge att det har börjat likna dynastier, samt att han röstat för legaliseringen av gay marriage. Också han jobbar som pizzabud och brukade få leverera pizza till militärbaser med galet mycket säkerhet i form av dolda dörrar och labyrinter där man kunde gå vilse.

Det var svårt att inte ryckas med av hans naturliga charm och laid back attityd. En del av mig kunde inte låta bli att undra vem han hade varit om ödet velat att han skulle stanna i Sverige.