Arkiv för juni, 2008

Lösenordsskyddad: What a mess

Publicerat: 30 juni, 2008 i Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ska vi gifta oss?

Publicerat: 26 juni, 2008 i Uncategorized

Vid tidpunkten då jag värvade Eric hade han spelat så mycket att han lyckats få början till en nervskada i handen. Så här löd det första snacket jag hade med honom om saken:

<Spike> Uhm, I have a question for you.
<Spike> Will you marry me?
<Spike> Ooops, wrong chat window, sorry.
<Eric> AHAHAHAHAHA, I was going to ask you that so I could get dual citizenship to Sweden and get free health care.
<Spike> It’s not free, you know. Also, our health care sucks.
<Eric> Yeah, but you don’t know how much it sucks until you really need it, which I probably do at this point. My hand is all busted up now, which isn’t the worst thing in the world but I’m just afraid of nerve damage.
<Spike> Aww, I feel sorry for you! But also because, what I really wanted to ask you was: Would you like to play drums for Play Check? But I’m not sure this is the right time?
<Eric> Yeah, I can probably do that. But it’s likely gonna be a little while before I can do it, just playing guitar last night hurt my hand a lot… So I’m gonna have to make sure this heals before I do any sort of anything.
<Spike> Well, be careful with that! Hope you get well soon. You’re gonna need your hands for a lot of things, not just music. 🙂
<Eric> Ahahasfasjfasjg, I certainly hope so.
<Spike> Oh, I just realized how THAT sounded. But I didn’t mean for it to sound like that at all.
<Eric> Ahahaha I certainly hope you did
<Spike> Ok then: ”Have fun with your hands until I see you again!” 😉
<Eric> That’s better. <3!!!!!!!!!!!!!

Ser ni? Jag börjar lära mig! The Art of American Juvenile Jokes. Nej, det är inget vedertaget begrepp. Det var bara något jag kom på precis nu.

Då var det ordnat. Efter ytterligare chattar var det bestämt att Eric Blayne var Play Checks nya trummis. Vis av tidigare erfarenhet gick jag dock inte ut med nyheten officiellt på hemsidan. Man vet aldrig…

Historien om en legend

Publicerat: 25 juni, 2008 i Uncategorized

Han har kallats 8-bitarsmusikens Kurt Cobain, på vardera underarm har han tre Konami-loggor tatuerade och han går ofta klädd i säckiga brallor med pixligt citycamomönster. En multiinstrumentalist som, då han står ensam på scen med gitarren i högsta hugg, alltid bär en stor hjälm med visir och en powerglove på plektrumhanden. Hålen på handsken har vidgats för att fingrarna ska få plats och hans teknik har anpassats därefter. Ur högtalarna dånar de blippigaste chiptunes och han dubblar melodin rakt av. Är inte det minsta tveksam till att kalla det ett fullödigt musikaliskt arrangemang. Extasen är ett faktum, han kan inte tänka på någonting annat. Lever för det.

Eric Blayne är inte hans riktiga namn trots att det låter som vilket vanligt namn som helst. Nej, han heter egentligen Roger Kowalski.* Namnet och identiteten ”Eric Blayne” kom till honom i en dröm. En dag ämnar han ändra det på riktigt och för alltid sudda bort Roger Kowalski ur sitt liv. Först då kan han bli hel som människa.

Ingen förstår sig riktigt på honom. Jag har hittills inte träffat någon som inte använt ordet ”weird” eller ”eccentric” för att beskriva Eric. ”What makes him tick?” Vredesutbrotten och de högtravande harangerna ställt mot den odödliga passionen för chipmusiken och den vänliga, nästan timida attityden man möts av IRL gör honom till en man full av paradoxer.

Han bor hemma hos föräldrarna vid 30 års ålder och vet hur man klarar sig i månader på Ramen nudlar. Föräldrarnas hus är perfekt för inspelning av allehanda instrument men på grund av oväsendet tillåter inte hans far honom att micka upp när han är hemma. Nej, då ska det vara tyst. Flexibiliteten är det med andra ord sådär med.

Folk har frågat oss varför vi hade trummaskin på första demon. Vårt svar: ”Vi ville inte blanda in en trummis.” Ni som inte förstår det svaret till fullo vill jag rekommendera att läsa några av mina inlägg framöver. Och alla som klagat över att det tar så lång tid för oss att få ur oss material – det här kanske kan ge en hint om varför. Själva människan Eric är extrem men hans ursäkter för att inte leverera är det inte.

*) Nu blev det knepigt eftersom jag fått fingera både hans stage name och det riktiga namnet, men jag har gjort mitt bästa för att de ska ge samma känsla som originalnamnen.

En ganska galen följetong

Publicerat: 24 juni, 2008 i Uncategorized

Hoppas ni gillar Eric Blayne för nu ska det handla om honom. I morgon börjar den lilla följetongen om hur det gick till när jag skulle värva tv-spelsmusikvärldens i särklass mest extrema och kontroversiella figur till trumpositionen i Play Check. Jag hade tidigare försökt få honom att gå med på att bli vår livetrummis (läs mer om det här) men nu gällde det en permanent plats i bandet. Vår gamla trummis ville jag egentligen gärna ha kvar men han visste inte riktigt hur han skulle få till bra samples på sina ddrums, hans ljudkort saknade midiinterface och jag kände inte riktigt att jag hade råd att betala en studio den här gången.

Ni tycker att jag är helt från vettet eller hur? Det, mina vänner, har ni alldeles rätt i. Jag var fullt medveten om att Eric är galen, ofta hög, en gång mailade ett skivbolag för att försöka hindra dem från att signa en artist i communityn och har läckt outsläppt material från ett annat band han var med i av ren envisa. För att inte tala om att han för två år sedan skrev ett hatiskt manifest på ungefär sex A4-sidor om Play Check (läs mer om det här). Det som lockade är att han är otroligt tajt (när han inte är påtänd) och duktig på att micka upp. Tänk att få en inspelning med riktiga trummor som låter som om de vore inspelade i en studio – fast gratis! Plus att vi, om vi nu skulle vilja lira i Staterna någon gång, inte skulle behöva anlita en separat livetrummis.

Sen är han faktiskt, tro det eller ej, riktigt trevlig när han är på rätt humör. Förstår ni lite bättre då varför jag valde att arbeta med honom?

Historien om Eric Blayne kommer att ta upp allt den här bloggen står för: Frustrerade tv-spelsmusiker och stolliga känslomänniskor som är aggressiva och excentriska i den utsträckning som bara amerikaner kan vara. Jag tror att jag med denna blogg mer än en gång bevisat att det finns fler dårar där borta än här i Sverige och jag befarar att jag kommer att bevisa det än en gång. Med råge.

Häng med!