Arkiv för januari, 2010

Varmt välkommen till ghettot

Publicerat: 29 januari, 2010 i Uncategorized

Någonting, en högre makt, tycks alltid vilja hindra mig från att åka. Den här gången var flygbolagen tvungna att övervinna strejk, terrorism och snöoväder. Men jag lyckades till slut komma iväg. Lite extra visiteringar får man räkna med i dessa tider. Ganska jobbigt eftersom jag är kittlig. Sedan har vi tullen i USA.
 
– Du åker hit ungefär en gång om året du tydligen. Vad är det du gör då?

Benkoll har de och visar det gärna.

När all pärs var avklarad såg jag på håll en lite ihopsjunken kille iförd säckiga, pixliga citycamobrallor och en flummig sherpa beanie stå och hänga för sig själv. Jag gick fram till honom och fick världens bamsekram.

– Åh, vad kul att du äntligen är hääär!

Eric fucking Blayne i egen hög person. En hippieliknande typ med burrigt skägg, faktiskt nästan lite stjärtig till sättet.
 
– Hur gick resan?
– Jotack, riktigt smidigt. Tullen är ju alltid nervöst, hehe, men här är jag nu!
– Morsan står där ute, hon skjutsar oss.

En mycket barsk dam med långt, vitt hår och trist uppsyn satt i framsätet på den bil jag hoppade in i. Hon vände sig mot mig så mycket hon orkade.

– Jaha, vad var det du hette då? Jag heter Mary.
 
Bred, släpig sydstatsdialekt och inte ens en skymt av ett leende. Hon startade bilen.

– Hur gick resan? frågade Eric igen.
– Eeeh, bra.

Jag skruvade lite på mig och satt sedan tyst där i baksätet medan jag försökte bilda mig en uppfattning om Baltimore. Fult fult fult så långt ögat nådde. På jobbet hade de skrattat åt mig när de hörde att jag skulle åka dit.

Väl framme vid huset möttes jag av en högljudd och pigg pappa med grått, yvigt skägg och dennes lilla ettriga hundjävel som jag direkt blev utskälld av.

– Nej! Be nice! Nu får du gå och lägga dig, serru. Gåååå och lägg sig!
– Aooooooouuuuu.

Den halvblinda jycken krympte i storlek, gled skamset in i sin bädd och höll därefter käften. Vilket mottagande. Och värre skulle det bli.

 

Annonser

Bo hos fienden

Publicerat: 28 januari, 2010 i Uncategorized

”Glöm aldrig Eric Blayne, glöm aldrig att han är det största arslet som någonsin spytt ur sig skit om Play Check,” stod det på en stor minneslapp i min hjärna. Därför blev jag inte särskilt glad när Aidan ville hälsa på honom i slutet av roadtripen för tre år sedan.

– Eric är en otroligt snäll och sympatisk människa, jag lovar! försäkrade han. Han är ett av de största namnen i hela den här scenen och har hållit på med samma sak som du i evigheter. Han skriver bara sådan där skit på nätet, det är inget att bry sig om.

Det blev aldrig av att vi hälsade på honom, men senare det året uppmuntrade Aidan mig att kontakta honom och fråga om han ville spela trummor bakom oss på PowerCon. Jag är helt galen som faktiskt också gjorde så. Eric gav då återigen ett minst lika stört intryck. Fast nu började jag plötsligt gilla karln! Han var bara för mycket för att orka bli arg på, så otroligt överdriven. Sedan var han ju i alla fall ärlig och brydde sig inte ett skit om vad jag eller någon annan tyckte. Det var också ganska uppenbart att han var avundsjuk på mig och mitt band och sådant är alltid lite roligt.

Senare det året på PowerCon bytte vi skivor med varandra. Han gav ett mycket trött och tillbakadraget intryck. Min gode vän, Link, tyckte att jag skulle försöka få Eric att bli trummis på heltid i bandet men en sönderslagen glasdörr, hans föräldrar och till och med GG Allin kom emellan (allt detta finns återberättat i bloggen). Så han fick kicken. Men lika glad för det var han och vi fortsatte att ha sporadisk kontakt via nätet. Tur var väl det för annars hade jag aldrig kunnat åka till PowerCon i år. Conventionen ägde rum precis vid årsskiftet och det är inte så många som kan ha gäster boende hos sig då. Den enda som kunde var Eric, som förresten bor i Baltimore.

Det är alltid lite läskigt att bo hos någon man egentligen inte alls känner och som dessutom gjort ett så genomruttet första intryck. Men mina resor är alltid sjukt random, annars skulle de inte kunna bli av över huvud taget.

”Kommer du känna igen mig, tror du? Hur känner jag igen dig?” var det sista jag skrev till honom innan jag åkte. ”Såklart jag känner igen dig! Jag tar på mig mina berömda crazy pants så att du ser vem jag är.”

Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig, men den 29:e december bar det av.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Tredje USA-resan

Publicerat: 26 januari, 2010 i Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: