Arkiv för februari, 2010

Tack och bock

Publicerat: 27 februari, 2010 i Uncategorized

Skulle hälsa från Make Shift Audio. De har just spelat på en animeconvention och på grund av snöovädret var Abode tvungen att åka två flygplan från Portland samt en Greyhoundbus som tog 24 timmar. Eric fick skotta hela dagen för att Link skulle komma fram till huset med bilen och sen väntade en färd genom snöstorm med många omvägar. När de kom fram försökte personalen ställa in alltsammans eftersom de inte skulle hinna soundchecka men de lyckades tjata så att spelningen trots allt blev av. Allt detta för att få spela i ett fullt upplyst rum med 70 personer i publiken som dessutom satt ner på stolar. Håll med om att de är hjältar?

Hur som helst, nu har det blivit dags att ta ett break för den här gången. Det här är trots allt en reseblogg och jag tänker inte förpesta den med mitt vardagsliv.

Om jag säger att den här bloggen kom till av barmhärtighet, förstår ni vad jag menar då? Antagligen inte, så låt mig förklara. Hur jobbigt är det inte att lyssna på någons reseberättelse? Det sägs att ska man sälja en produkt till någon så har man ungefär en hissfärd på sig att väcka intresse och göra ett intryck, alltså max tio sekunder. Så tror jag det är med allting. Orka. Bry. Sig. Liksom. Samma sak med resefoton. Hur många kan du seriöst titta på utan att börja gäspa? Vissa människor är artigare än andra men varför plåga dem för det? Bloggar kan ingen veta om man läser eller inte, dem läser man om man har lust, inte annars. Så var tanken. Tack till alla som har läst alltså! (Och till alla som ska läsa när de får tid *hostmorsanhost*.)

Kommer jag att fara tillbaka till USA och utsätta mig för allt det jobbiga det innebär? Svaret är ett rungande ja! Fortsättning följer således. När och hur kan jag inte svara på men senast till nästa PowerCon. Nu ska jag gå och slutföra den här låten. Bättre sent än aldrig!

Höres.

66.jpg

Annonser

Värt att notera

Publicerat: 25 februari, 2010 i Uncategorized

Vi har nu kommit till slutet av reseskildringen för den här gången och i sedvanlig ordning tänkte jag ta upp lite saker jag kommit att tänka på nu när jag kommit hem.

• En evig fråga i denna blogg har varit: Hur kan amerikaner äta så lite och ändå vara så feta? Alla jag känner äter endast ett mål mat om dagen. Själv äter jag alltid frukost, lunch och middag och jag tror jag talar för de flesta svenskar när jag säger att blodsockret annars kukar ur. Kanske har jag fått svar på min fråga nu. Jag fick denna gång höra att det är för att det tillsätts så mycket hormoner och steroider i kött och ost som folk ser ut som oformliga barbapappor. Att vara tjock är ju en sak men här pratar vi om att vara konstigt fet på ett sätt som är allt annat än normalt. Jag tror faktiskt det kan ligga någonting i påståendet om tillsatserna.

• Apropå ovanstående. Jag insåg att jag endast ätit två hamburgare under hela resan. Måste väl ses som något av en bragd. Jag blev i stället matad av Erics mamma som kunde laga både kycklingsoppa och köttfärslimpa. Och sallad med tortillachips.

• Vad brukar du glo på när du kommer hem från jobbet och vill koppla av? Vanliga tv-serier kanske? Jag häpnades över hur mycket independentfilm de kollar på där borta. Hemmagjorda grejer som till exempel den här som sålts på bensinmackar och blivit megapopulär. Vi såg även den här indierullen där en kille från ett av tv-spelsbandet som spelade på PowerCon hade huvudrollen. Soundtracket var skorrig gitarrmusik och allting var väldigt lågbudget. En annan sak jag inte kan förstå är varför man vill titta på microvågsugnsvideos på Youtube – varje dag! Nu snackar jag inte om bull-tv utan om små shower där man bränner upp olika prylar i en micro för att se hur snyggt just den saken exploderar. Eller vad sägs om att ha på en full webbkameratjej som sitter och mumlar med monoton röst i timmar i bakgrunden på sin dator hela tiden och aldrig tröttna på det? Det är otroligt att sådana människor och Einstein båda tillhör släktet Homo Sapiens. Sen har vi alla dessa speedruns som man ska äta till och till och med somna till.

• Hur kan amerikaner vara så totalt avstängda från övriga världen? Jag och Eric kom att prata om folk på mitt jobb och jag berättade hur svårt det kunde vara att förstå Cockneydialekten. Eric gjorde då en besvärad min och uttryckte sin ogillande över detta läte. ”Men The Queen’s English är i alla fall utav det vackraste som finns,” fortsatte jag. ”Va, usch, Queens, där låter de ju för jävliga!” ”Nej nej, jag pratar alltså om The Queen’s English, alltså standardengelska.” ”Nej, usch och blä, säger jag bara. Queens, Brooklyn, Bronx… it’s all the same.”

• Efter en titt i plånboken inser jag att jag gjort av med endast 90 dollar på hela resan. Skicklighet eller tur?

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

En oslipad diamant

Publicerat: 23 februari, 2010 i Uncategorized

Erics pappa var ett riktigt original så jag tänkte dedikera en hel post till honom. Han var en man från södern och pratade som en sådan där gammal redneck som man ser (och garvar åt) på tv.
Till skillnad från Eric hade han varit en mycket hårt arbetande man i hela sitt liv. Han hade jobbat på ett av världens största stålverk där hårda bud gällde. Flera gånger hade han sett kollegor förlora kroppsdelar och ramla ner i syrabad. Själv var han hörselskadad och saltöverkänslig.

– Men ingen kunde kasta salt som jag! Jag säger dig, ingen!
Ett tag jobbade han 106 timmar per vecka och för att få två veckors semester var man tvungen att samla ihop dagar i fem års tid. Han hade nu en pension på 2400 dollar i månaden som försörjde både frun och sonen. Att USA var ett crap-land var först och främst Reagans fel, ansåg han. Hans favoritsätt att påbörja en mening var: ”…before Ronald Reagan”. Denna usling till president hade infört skatt på ränta och andra idiotiska regler.

– Sluta snacka om den där gamla skiten! Hon är svensk, okej? Hon vet väl inte vem Ronald Reagan är heller! grymtade mamman föraktfullt.

Men han fortsatte att mala. The government hade tagit folks pengar och bankerna hade satt hela världen på pottkanten. Jag vet inte hur länge jag tvingades lyssna på detta snack om politik. Varje gång man gick in i köket för att hämta sig en kopp te eller något hoppade han fram och började prata. Jag är visserligen inte helt ointresserad men jag vågar bara inte sätta igång en diskussion av rädsla för att stöta mig med någon. Husfriden, som vi brukar kalla det i min familj, får gå före.

Men de pengar man inte tjänar, dem hittar man på gatan och precis som Eric hade pappan ett speciellt sinne för att hitta värdefulla saker som folk tappat. Han tog plötsligt fram ett helt smyckeskrin med ringar och halsband han hittat och köpt oförskämt billigt. Han påstod till exempel att han hittat en diamantring ute på vägen och att han köpt en ring med en ovanlig, röd sten för en spottstyver.

– Det här kan vara en röd diamant, serru! Då är den värd 100.000 dollar!

Mmm, eller hur.

Karln påstod även att han lyckats deala till sig en smådefekt Seikoklocka för endast tio dollar. Jag vågade inte fråga om han funderat på om den kunde vara fejk.

En dag var han utan förvarning bara borta. Han hade stuckit på deer hunt och tagit den elaka lilla hunden med sig. Staten hade försökt ta teamets jaktmarker också men då tog han bara och köpte dat shit. Oh yes, det gjorde han.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenordsskyddad: Sup som en viking

Publicerat: 18 februari, 2010 i Uncategorized

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: